Kody

Fan. Det händer ju inget. Vad är tanken med att ha en blogg om inget händer?

Detta har hänt sen sist – det borde röra sig om nästan två timmar?:
Jag har påbörjat kvällens matlagning.
Jag har lagt in två öl i frysen för kylning. (Ja, det är tisdag, men för i helvete.)
Jag har läst ungefär 16 sidor ur "De utvalda". Jag har sett filmen men boken har länge saknats i min Grishamhylla.
Jag har försökt hitta på ett finurligt sätt att räkna besökare på bloggen, men givit upp – dels för att det inte gick så enkelt som jag trodde, dels för att det känns onödigt att räkna till 0.
Jag har börjat bli hungrig.

Alla som undrar vad det bjuds på i dag behöver snart inte undra längre. I kväll äter jag pommes och en sorts pastasås. Jag vet, det låter ungefär lika välanpassat som rotmos, men vad göra? En flickvän som klagar på berget av pommes i frysen, och de enda resterna i kylen är pastasås. Det blir nog gott.

I ren förtjusning över att äntligen få predika för massorna glömde jag av mig i mitt förra inlägg. Jag klagade inte ett piss. I dag har jag blivit irriterad på ett gäng saker. Dock faller samtliga dessa under kategorin "småsaker du inte bör ta upp om du inte vill framstå som Lundens största kverulant".

En pikant historia kan jag dock dela med mig av. I går eftermiddag satt jag av en händelse på en parkbänk på Olskrokstorget och läste stilla en gratistidning i väntan på bättre tider. En alkis (eller vad vet jag, men en sådan som spenderar större delen av sitt liv på en dylik parkbänk) slår sig ner bredvid mig. Kvasihumanisten i mig tycker det är skoj att dela parkbänk med en lodis och jag fortsätter mitt stilla läsande. Efter ett par minuter kommer hans polare fram. Eller, "kommer fram" är ju en eufemism då han ropade från tjugotalet meter och på samma sträcka hoppade över två staket. Hur som haver. Killen börjar snacka med min bänkpolare. Efter varje mening "klickar" han med munnen. Har inte riktigt koll på hur jag bör beskriva detta klickande, men någon slags form av grav tics / lätt hjärnskada kan det nog röra sig om. Hans eventuella sjukdomar har dock inte med saken att göra. Första alkisen på plats, min bänkis, väntar på någon. Alkis två vill dra därifrån – om vart kan jag bara fantisera – men frågar till slut alkis ett:
– Fan, är han din polare eller?, och pekar på mig.
Ett nekande svar och sedan sätter de sig vid en annan bänk utom hörhåll för någon som tydligen såg väldigt lodig ut. (Fattar du inte att jag syftade på mig så är du rätt kass.)

Nu är maten klar och flickvännen är på hemgång. Måste fixa ihop det här nu.