Så kan den sammanfattas.
Lördagen inleddes med sovmorgon efterföljt av, verkade det som, ständig stress. Stressigt shoppande i stadens butiker, stressigt bussåkande till Högsbo. Väl där stressades det inte så mycket, men beachvolley medför en minivariant av Copacabana i lägenheten. Skoj var det dock. Direkt efter sandkalaset bar det iväg till Johanneberg för en inflyttningsfest hos ett par bekanta. En inflyttningsfest, för moi, innebär ett tjugotal människor, lite sprit och lite gött. Med mig inräknad, och i sanningens namn, varför jag ska inte vara inräknad?, var vi 64 stycken. Det var varmt, det var trångt. Men när vi väl insett det omöjliga i att gå runt och hälsa på alla och i stället satte ner våra arslen på hallgolvet och drack Miller Lite (som Yes, fast inte lika gott) så var vi rätt så nöjda. En hård dag tvingade oss dock hem redan vid halv ett-snåret.
Söndagen inleddes med brunch på SoHo, next to prestigefulla Gamle Port tillsammans med ett gäng från lördagskvällen. En mild baksmälla förstärktes av ett alldeles för stort intag av bacon och äggröra, pannkakor med grädde och sylt och annat gött. För att verkligen ge magen en rejäl omgång blev det Liseberg efter detta. Undertecknad nöjde sig dock med Balder, Virvelvinden och Lisebergsbanan. Därefter hem för att ta det lugnt.
Haha. Det kunde man tro. Men nej. Väl hemma var det dags att städa. Jag ägnade ungefär en halvlek i fotboll åt att städa duschväggen och rensa avloppet. Kan man inte sälja människorhår till perukmakare? Min kära fortsatte i städsvängen när jag gick in i köket för att laga söndagsmiddag. (Jag tvättade händerna.) Det blev potatisgratäng och fläskfilé och svampsås. Det var gott. Lägg till två timmars Derailed (smått förutsägbar men Aniston är ju bildskön) och sömnen var på ingång.
I kväll ser det tyvärr inte ut att bli någon poker. Inte denna veckan heller. Jag ska i stället gå på föreläsning med bland andra Hans Blixt och William Clinton, aka Bill. Det ska bli intressant. Först ska jag dock sätta ett tiotal rubriker och åka ut till våra nordöstra förorter. Men det är en helt annan historia.
(Jag bloggar inte, jag skriver dagböcker.)
måndag 8 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
Morning sickness
Jag är nog en av få män (haha, män och män, vet jag inte) som lider av morning sickness. Vad heter det på svenska? Morgonsjuka? Why not.
I dag ska vi nog lära oss om bilder. Det kan bli intressant. Ska åtminstone bli skönt att få höra en annan röst.
Jag borde verkligen klippa mig.
I dag ska vi nog lära oss om bilder. Det kan bli intressant. Ska åtminstone bli skönt att få höra en annan röst.
Jag borde verkligen klippa mig.
tisdag 2 oktober 2007
Kody
Fan. Det händer ju inget. Vad är tanken med att ha en blogg om inget händer?
Detta har hänt sen sist – det borde röra sig om nästan två timmar?:
Jag har påbörjat kvällens matlagning.
Jag har lagt in två öl i frysen för kylning. (Ja, det är tisdag, men för i helvete.)
Jag har läst ungefär 16 sidor ur "De utvalda". Jag har sett filmen men boken har länge saknats i min Grishamhylla.
Jag har försökt hitta på ett finurligt sätt att räkna besökare på bloggen, men givit upp – dels för att det inte gick så enkelt som jag trodde, dels för att det känns onödigt att räkna till 0.
Jag har börjat bli hungrig.
Alla som undrar vad det bjuds på i dag behöver snart inte undra längre. I kväll äter jag pommes och en sorts pastasås. Jag vet, det låter ungefär lika välanpassat som rotmos, men vad göra? En flickvän som klagar på berget av pommes i frysen, och de enda resterna i kylen är pastasås. Det blir nog gott.
I ren förtjusning över att äntligen få predika för massorna glömde jag av mig i mitt förra inlägg. Jag klagade inte ett piss. I dag har jag blivit irriterad på ett gäng saker. Dock faller samtliga dessa under kategorin "småsaker du inte bör ta upp om du inte vill framstå som Lundens största kverulant".
En pikant historia kan jag dock dela med mig av. I går eftermiddag satt jag av en händelse på en parkbänk på Olskrokstorget och läste stilla en gratistidning i väntan på bättre tider. En alkis (eller vad vet jag, men en sådan som spenderar större delen av sitt liv på en dylik parkbänk) slår sig ner bredvid mig. Kvasihumanisten i mig tycker det är skoj att dela parkbänk med en lodis och jag fortsätter mitt stilla läsande. Efter ett par minuter kommer hans polare fram. Eller, "kommer fram" är ju en eufemism då han ropade från tjugotalet meter och på samma sträcka hoppade över två staket. Hur som haver. Killen börjar snacka med min bänkpolare. Efter varje mening "klickar" han med munnen. Har inte riktigt koll på hur jag bör beskriva detta klickande, men någon slags form av grav tics / lätt hjärnskada kan det nog röra sig om. Hans eventuella sjukdomar har dock inte med saken att göra. Första alkisen på plats, min bänkis, väntar på någon. Alkis två vill dra därifrån – om vart kan jag bara fantisera – men frågar till slut alkis ett:
– Fan, är han din polare eller?, och pekar på mig.
Ett nekande svar och sedan sätter de sig vid en annan bänk utom hörhåll för någon som tydligen såg väldigt lodig ut. (Fattar du inte att jag syftade på mig så är du rätt kass.)
Nu är maten klar och flickvännen är på hemgång. Måste fixa ihop det här nu.
Detta har hänt sen sist – det borde röra sig om nästan två timmar?:
Jag har påbörjat kvällens matlagning.
Jag har lagt in två öl i frysen för kylning. (Ja, det är tisdag, men för i helvete.)
Jag har läst ungefär 16 sidor ur "De utvalda". Jag har sett filmen men boken har länge saknats i min Grishamhylla.
Jag har försökt hitta på ett finurligt sätt att räkna besökare på bloggen, men givit upp – dels för att det inte gick så enkelt som jag trodde, dels för att det känns onödigt att räkna till 0.
Jag har börjat bli hungrig.
Alla som undrar vad det bjuds på i dag behöver snart inte undra längre. I kväll äter jag pommes och en sorts pastasås. Jag vet, det låter ungefär lika välanpassat som rotmos, men vad göra? En flickvän som klagar på berget av pommes i frysen, och de enda resterna i kylen är pastasås. Det blir nog gott.
I ren förtjusning över att äntligen få predika för massorna glömde jag av mig i mitt förra inlägg. Jag klagade inte ett piss. I dag har jag blivit irriterad på ett gäng saker. Dock faller samtliga dessa under kategorin "småsaker du inte bör ta upp om du inte vill framstå som Lundens största kverulant".
En pikant historia kan jag dock dela med mig av. I går eftermiddag satt jag av en händelse på en parkbänk på Olskrokstorget och läste stilla en gratistidning i väntan på bättre tider. En alkis (eller vad vet jag, men en sådan som spenderar större delen av sitt liv på en dylik parkbänk) slår sig ner bredvid mig. Kvasihumanisten i mig tycker det är skoj att dela parkbänk med en lodis och jag fortsätter mitt stilla läsande. Efter ett par minuter kommer hans polare fram. Eller, "kommer fram" är ju en eufemism då han ropade från tjugotalet meter och på samma sträcka hoppade över två staket. Hur som haver. Killen börjar snacka med min bänkpolare. Efter varje mening "klickar" han med munnen. Har inte riktigt koll på hur jag bör beskriva detta klickande, men någon slags form av grav tics / lätt hjärnskada kan det nog röra sig om. Hans eventuella sjukdomar har dock inte med saken att göra. Första alkisen på plats, min bänkis, väntar på någon. Alkis två vill dra därifrån – om vart kan jag bara fantisera – men frågar till slut alkis ett:
– Fan, är han din polare eller?, och pekar på mig.
Ett nekande svar och sedan sätter de sig vid en annan bänk utom hörhåll för någon som tydligen såg väldigt lodig ut. (Fattar du inte att jag syftade på mig så är du rätt kass.)
Nu är maten klar och flickvännen är på hemgång. Måste fixa ihop det här nu.
Blogga necesse est?
Alla som kan hantera ett tangentbord och tror sig ha något andra vill ta del av har en blogg. Egentligen är en blogg inget nytt. Någon (åh, vad jag önskar att det var jag!) kom på idén att "ahvafan, vi slänger ihop någon slags motor där pöbeln kan göra någotsånär snygga dagböcker". För er information, som det heter, kan nämnas att undertecknad skrev sin första internetdagbok redan 1999, då under pseudonymen mammaslillasnorunge. Men pressen blev för hård. Som 16-åring var jag inte redo för den anstormning som uppstod.
Nu är jag det.
Jag har funderat på om jag ska skriva (läs: försöka skriva) på något slags tema. Martin, Bon Jovi eller fula klasskamrater. Men jag tror inte det. Däremot kommer jag nog ägna en hel del tid åt att klaga.
Slutligen. Har du, precis som många andra, undrat hur många apor det skulle behövas för att kopiera ett verk av Shakespeare? Det finns en PDF som berättar hur många. Den hittar du här (31.8 ynka kB). "Pappret" som PDF:en är gjord av är 1.8 meter brett och 2.5 meter högt och typsnittet är Times New Roman 11.96 punkter. Med storlek 12 så räckte inte pappret till, så att säga.
Nu är jag det.
Jag har funderat på om jag ska skriva (läs: försöka skriva) på något slags tema. Martin, Bon Jovi eller fula klasskamrater. Men jag tror inte det. Däremot kommer jag nog ägna en hel del tid åt att klaga.
Slutligen. Har du, precis som många andra, undrat hur många apor det skulle behövas för att kopiera ett verk av Shakespeare? Det finns en PDF som berättar hur många. Den hittar du här (31.8 ynka kB). "Pappret" som PDF:en är gjord av är 1.8 meter brett och 2.5 meter högt och typsnittet är Times New Roman 11.96 punkter. Med storlek 12 så räckte inte pappret till, så att säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)